Det var en vanlig dag. Karsten, eller K som han ville bli kallad, gick som vanligt runt och gjorde ingenting. Ibland lyfte han på något gammalt bråte han såg, ibland sparkade han runt i någon lövhög. K var lite uttråkad och visste inte riktigt vad han skulle ta sig till.
Plötsligt kom han på det! Han skulle utforska det gamla ödehuset längst bort på gatan. Visserligen hade K lovat på heder och samvete att inte gå in i det gamla kråkslottet.
-Vad vi vet, hade mamma sagt, -så bor det någon underlig kuf där som man sällan ser till.
Men Karstens nyfikenhet drev honom dit som en magnet. Han smög sig bakom häcken och smet in i ett litet hål så nu var han strax bakom det till synes övergivna huset. Alla fönster var igenbommade. Runt källardörren hängde en rostig gammal kätting med ett lika rostigt lås. Framsidan på huset var inte mycket bättre. Balustraden hade stora hål och delar av trappan påminde mest om en hög med stenar huller om buller.
Karsten kände på dörren. Den var låst. Över dörren hade någon spikat fast några bastanta brädor
-så gick det med det, tänkte K, och började gå tillbaks mot hålet i häcken.
Precis när K skulle krypa in i häcken tyckte han dock att det lät som någon som grät eller snyftade. Han följde ljudet och la örat mot husväggen. Jodå nu lät det starkare. Det måste vara nån därinne tänkte K, som nu började leta efter någon annan ingång. Nu var plötsligt turen med K. Ett källarfönster med en sprucken glasruta skymtade bakom en buske.
-Här kommer man nog in, tänkte K och han ålade sig in genom det trånga fönstret….